silverklackar

"Jaycee hölls fången i ett skjul och våldtogs - i 18 år" Rubriken är tagen från aftonbladets hemsida och sitter på deras löpseldlar idag. Det handlar om en tjej som kidnappades av religiösa fanatiker som 11-åring och bodde i ett skjul på deras bakgård och födde 2 döttrar där, i skjulet. Nu har hon äntligen hittats och överlämnats till sin familj. Efter de första, rasande tankarna som väcks i mitt huvud så undrar jag, det är samma fråga som kommit efter att tjejerna i österrike hittats och då man hör liknande historier. Hur orkar dom? Vad är det som gör att de inte efter typ första året inser att ingen kommer att hitta mig, jag är fast här. Hur tar man sig igenom det utan att ge upp? Det kanske är barnen som de får, hon i USA födde ju 2 stycken. Då får man något att leva för, att orka för. Men man kan ju inte låta bli att undra hur många flickor och pojkar som kidnappats och dödas eller tar självmord för att de inte längre klarar av sin verklighet. Det är frågan som verkligen får mig att må illa.